I de utredningar och lagförslag där IDEA är remissinstans publiceras här pågående ärenden samt remissvar.

IDEA ska senast den 20 september 2019 lämna yttrande på remissen.

SOU 2019:19»

IDEA har till arbetsmarknadsdepartementet den 20 september 2019 lämnat ett svar på remissen Belastningskontroll i arbetslivet – behovet av utökat författningsstöd (SOU 2019:19)

Belastningsregisterkontroll i arbetslivet
– behovet av utökat författningsstöd, SOU 2019:19

IDEA – arbetsgivarförbundet för ideella organisationer har beretts tillfälle att avge yttrande över betänkandet Belastningskontroll i arbetslivet – behovet av utökat författningsstöd (SOU 2019:19) och önskar härmed framföra följande.

Sammanfattning

IDEA tillstyrker förslaget vad gäller Kriminalvårdens rätt till registerkontroll avseende person som ska utföra uppdrag vid myndigheten utan att vara anställd. IDEA tillstyrker även förslaget vad gäller införandet av lagstöd för registerkontroll av den som erbjuds anställning för att utföra vård- och omsorgsinsatser i hemmet åt äldre eller personer med funktionsnedsättning. IDEA önskar dock understryka de negativa konsekvenser som förslagen kan komma att innebära för arbetsgivare, särskilt inom den ideella sektorn, som vid ett generellt förbud inte kommer att inneha möjligheten att begära ett uppvisande av utdrag ur belastningsregistret vad gäller anställda verksamma i Kriminalvårdens lokaler eller personal inom verksamheter riktade till målgrupper med missbruksproblem.

IDEAs ställningstagande

Registerkontroll av uppdragstagare
Enligt utredningen ska Kriminalvården få möjligheten till en fakultativ registerkontroll avseende den som ska utföra uppdrag vid myndigheten. Härmed menas andra enskilda personer än de som myndigheten avser att anställa. Detta gäller även företrädare för olika ideella organisationer som befinner sig i Kriminalvårdens lokaler och som har en klientnära kontakt genom bland annat samtalsgrupper och undervisning. Motiveringen härtill är att dessa personer anses kunna utgöra en säkerhetsrisk, då de bland har en möjlighet att påverka verksamheten på ett otillbörligt sätt. En rimlig konsekvens med detta förslag är dock att arbetsgivare inom ideella organisationer hamnar i svåra situationer om en arbetstagare efter en vidtagen registerkontroll inte får utöva verksamheten i Kriminalvårdens lokaler baserat på uppgifter i belastningsregistret som arbetsgivaren inte fick ta ställning till vid anställningstillfället.

Därtill har vissa av dessa verksamheter byggts upp med Kriminalvårdens bidrag till ideella organisationer. Den prekära situation som riskerar uppstå för arbetsgivarens del om en arbetstagare inte tillåts utföra sina arbetsuppgifter är onödigt kostsamma och tidskrävande arbetsrättsliga dilemman och som ytterst kan rasera den ideella organisationens anseende. IDEA anser således att även arbetsgivare med insatser i Kriminalvårdens lokaler bör ha möjlighet att vidta en registerkontroll för att säkerställa att inte personer anställs som ytterst skulle kunna innebära en risk för den ideella organisationens anseende. Ideella organisationer är som regel beroende av bidrag, gåvor eller dylikt och har ofta en skör men ack så betydelsefull verksamhet för intagna.

Sociala serviceinsatser
Inom ramen för vård och omsorg utförs olika insatser i hemmet åt äldre och personer med funktionsnedsättning. Båda dessa grupper utgörs av särskilt utsatta människor som är i behov av en högre grad av trygghet och ett starkt skydd. Insatserna för dessa grupper kan bland annat vara i form av hemtjänst eller boendestöd i enlighet med socialtjänstlagens regler. Till sådana sociala serviceinsatser hör dock även målgruppen som utgörs av personer med missbruksproblem och som i enlighet med socialtjänstlagen har beviljats boendestöd. Utifrån utredningens förslag synes dock personal vid verksamheter inom ramen för sådana insatser inte omfattas av arbetsgivarens möjlighet till registerkontroll.

Personer med missbruksproblem som har beviljats boendestöd får bland annat hjälp i det egna hemmet med att betala räkningar och fylla i olika försörjningsblanketter, men även utanför hemmet vid exempelvis läkarbesök och avgiftningar. Detta är följaktligen personer som behöver mycket stöd, struktur och rutiner för att återfinna en normaliserad tillvaro. Personal som utför dessa insatser kommer den enskilde nära ur både ett ekonomiskt men även ett hälsomässigt perspektiv. Det är således tydligt att även denna grupp utgörs av särskilt utsatta människor som är i behov av ett högre mått av trygghet. Således borde även arbetsgivare inom dessa verksamheter kunna begära utdrag ur belastningsregistret för att exempelvis undvika att personer med missbruksproblem får omvårdnad av en arbetstagare som tidigare har dömts för narkotikabrott.

Avslutningsvis, både i detta betänkande men även i SOU 2014:48 konstateras att antalet utdrag som enskilda begär om sig själv har ökat kraftigt under de senaste åren. Vidare har konstaterats att denna utveckling står i strid med lagstiftarens intentioner vad gäller enskildas insynsrätt i belastningsregistret. Denna kraftiga ökning synes dock snarare påvisa ett behov för arbetsgivare att kunna få del av informationen i belastningsregistret. Ett generellt förbud mot att arbetsgivare begär att arbetstagare ska uppvisa eller överlämna ett utdrag ur belastningsregistret, såvida inte stöd i författning finns, torde därför innebära att många arbetsgivare inom framför allt den ideella sektorn, som arbetar med människor i särskilt utsatta situationer, möts av försvårande faktorer när de ska fastställa om den som ska erbjudas anställning är rätt person för verksamheten. En faktor som ytterst kan innebära en risk för den ideella organisationens anseende och i slutändan överlevnad.

IDEA har utöver det ovan framförda inga ytterligare synpunkter.

Med vänlig hälsning
IDEA – Arbetsgivarförbundet för ideella organisationer

Tobias Nilsson                                                           Veronica Johansson
Förbundsdirektör                                                     Rådgivare, förhandlare
08-632 29 91                                                             08-632 29 95

 

IDEA ska senast 3 maj lämna synpunkter på remissen.

DS 2019:2 »

Kort om remissen

IDEA har ombetts inkomma med remissyttrande avseende Socialdepartementets promemoria Höjda åldersgränser i pensionssystemet och i andra trygghetssystem (Ds 2019:2). Promemorian handlar i huvudsak om följande:

Vi lever allt längre. Sedan principöverenskommelsen för det befintliga pensionssystemet träffades år 1994 har medellivslängden i Sverige ökat med 2,8 år. Inom ramen för det allmänna pensionssystemet finns ingen fast pensionsålder. Uttag av inkomstpension sker dock alltjämt oftast vid 65 års ålder. Den ökade medellivslängden har inneburit att kompensationsnivån av den allmänna ålderspensionen har sjunkit. När det nuvarande pensionssystemet infördes förväntades kompensationsnivån av den allmänna ålderspensionen vara omkring 60 procent av slutlönen. Idag ligger kompensationsnivån på omkring 49 procent av slutlönen.

Den ökande medellivslängden i kombination med en minskad befolkning i förvärvsaktiv ålder leder till stora demografiska utmaningar. Systemet för inkomstpension är ett fördelningssystem som innebär att de inbetalda pensionsavgifterna från förvärvsaktiva betalas ut löpande i form av pensioner till pensionärerna. De demografiska utmaningarna har bland annat medfört att pensionsutbetalningarna numera överstiger den totala summan för pensionsavgifterna. Ett förlängt arbetsliv är således av stor betydelse för att motverka sjunkande pensionsnivåer och för att uppnå ett uthålligt välfärdssystem.

I promemorian föreslås att ett nytt åldersbegrepp, riktålder för pension, införs i lagstiftningen. Denna riktålder ska beräknas på följande sätt: Till bastalet 65 ska läggas 2/3 av differensen mellan den vid 65 års ålder återstående medellivslängden för befolkningen i Sverige under femårsperioden närmast före det år riktåldern beräknas och motsvarande värde för jämförelseåret 1994. Enligt förslaget ska riktåldern första gången beräknas för år 2020 för att sedan tillämpas sjätte året efter beräkningsåret, det vill säga år 2026. Därefter ska riktåldern beräknas för varje år.

Av förslaget följer vidare att samtliga pensionsåldersrelaterade åldersgränser ska höjas för att sedan kopplas till riktåldern. Lägsta ålder för att ta ut allmän pension ska höjas från nuvarande 61 år till 62 år 2020 och till 63 år 2023 för att år 2026 knytas till riktåldern och tidigast lämnas tre år före den månad då den försäkrade uppnår riktåldern för pension. År 2026 förväntas riktåldern vara 67 år vilket innebär att lägsta åldern för uttag av pension då kommer vara 64 år. Även vissa åldersgränser i angränsande socialförsäkringssystem, exempelvis vad gäller sjukförsäkring och efterlevandepension, ska höjas för att sedermera kopplas till riktåldern.

Riktålderns främsta syfte är att ersätta dagens starka 65-årsnorm med en pensionsålder som tar hänsyn till den ökande livslängden. Med en riktålder i lagstiftningen ges en tydlig signal om vilken pensionsålder som ger dels godtagbara pensionsnivåer, dels är hållbar ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

I Arbetsmarknadsdepartementets promemoria Förlängt anställningsskydd till 69 år (Ds 2018:28 (förslaget har nu lagts fram i propositionen Anställningsskyddet förlängs tills arbetstagaren fyllt 69 år, prop. 2018/19:91, författarens anmärkning)) har det föreslagits att den så kallade LAS-åldern ska höjas i två steg: från nuvarande 67 år till 68 år 2020 och från 68 år till 69 år 2023. Lägsta åldern för uttag av ålderspension är som ovan nämnt 61 år. Med en LAS-ålder på 67 år innebär det ett flexibelt pensioneringsutrymme på sex år. Med den successiva höjningen av lägsta ålder för uttag av pension kommer detta utrymme krympa till fyra år 2035. Promemorian föreslår att en särskild utredning bör göras vad gäller att knyta LAS-åldern till riktåldern för pension.

Vilka konsekvenser kan förväntas för arbetsgivarna med promemorians förslag?

Med en högre andel äldre i arbetskraften förväntas arbetsgivarnas kostnader för sjuklön öka, då risken för sjukdom ökar med åldern. År 2023 förväntas sjuklönekostnaderna för arbetsgivarna vara omkring 200 miljoner högre än idag. Några förslag vad gäller exempelvis en anpassning av arbetsgivaravgifterna har inte lämnats i promemorian.

Vilka konsekvenser kan förväntas för arbetsmarknadens parter?

När de nya lagreglerna träder i kraft kommer ett behov av anpassning av kollektivavtalen att uppstå, särskilt vad gäller tjänstepension. Normalt betalas tjänstepension ut vid 65 års ålder och efter 65 år tjänas inga nya pensionsrätter för arbete in. Det kommer vidare finnas behov av att se över åldersgränserna för de kollektivavtalade ersättningarna. Skulle ett vidare utredningsarbete innebära att LAS‑åldern knyts till riktåldern för pension kommer arbetsmarknadens parters förhandlingsfrihet begränsas vad gäller regleringen av tidpunkten för arbetstagares avgångsskyldighet genom kollektivavtal.

Sista svarsdag för inlämnande av remissyttrandet är fredagen den 3 maj 2019.

Veronica Johansson
Rådgivare, förhandlare

IDEAs remissvar

Höjda åldersgränser i pensionssystemet och i andra trygghetssystem, Ds 2019:2

IDEA – arbetsgivarförbundet för ideella organisationer har beretts möjlighet att lämna remissyttrande över departementspromemorian Höjda åldersgränser i pensionssystemet och i andra trygghetssystem (Ds 2019:2) och önskar härmed framföra följande.

Sammanfattning

IDEA delar uppfattningen att det för säkerställandet av fortsatt godtagbara pensionsnivåer och en hållbar välfärd är nödvändigt att en anpassning av pensionssystemet till rådande medellivslängd vidtas. Vidare delar IDEA uppfattningen att förhindrandet av ett för tidigt utträde från arbetslivet är en rimlig åtgärd. IDEA anser dock att redovisade konsekvenser dels för arbetsgivarna, dels för arbetsmarknadens parter inte är tillräckligt utredda. IDEA önskar därutöver understryka betydelsen av en dialog med arbetsmarknadens parter i det fortsatta utrednings- och lagstiftningsarbetet.

IDEAs ställningstagande

Konsekvenser för arbetsgivarna

Med en högre andel äldre arbetstagare förväntas arbetsgivarnas kostnader för sjuklön öka. Detta med anledning av att risken för sjukdom ökar med en stigande ålder. Enligt promemorian förväntas sjuklönekostnaderna för arbetsgivarna att öka med ca. 200 miljoner kronor jämfört med idag. I enlighet med lagstiftning betalar arbetsgivaren sjuklön under de första 14 dagarna i sjukperioden. Många arbetsgivare betalar dock enligt kollektivavtal förlängd sjuklön fr.o.m. den 15:e t.o.m. den 90:e dagen i sjukperioden. Den ökade risken för sjukdom kan således inte enbart antas medföra en kostnadshöjning under de första 14 dagarna i sjukperioden, utan riskerar innebära ytterligare kostnader.

Därutöver för en högre andel äldre arbetstagare med sig ett ökat behov av anpassning av arbetsmiljön på arbetsplatserna. En rätt för arbetstagare att stanna kvar längre i arbete riskerar även öka andelen långtidssjukskrivna bland arbetstagarna, vilket i sig kommer leda till ökade kostnader med hänsyn till rehabiliteringsinsatser. Det kan således ifrågasättas om dessa kostnadsökningar kan anses rimliga särskilt vad gäller arbetstagare som befinner sig nära pensionsåldern och har en sämre prognos för återgång till arbetslivet. Avslutningsvis måste övriga kostnader beaktas som uppstår för arbetsgivaren under tiden en sjukskriven arbetstagare inte kan utföra sina arbetsuppgifter.

Arbetsgruppen anför som fördel med promemorians förslag att arbetsutbudet ökar. Några förslag vad gäller underlättande för arbetsgivarna har i övrigt inte lämnats. IDEA anser att ett ökat arbetsutbud inte kan likställas med de konsekvenser som högre kostnader och behov av insatser kan innebära. Framför allt inte inom ramen för civilsamhället där många organisationers verksamhet med anledning av knappa resurser baseras på volontärer för att kunna uppfylla målet för verksamheten. Det krävs således incitament för arbetsgivarna i stort, som exempelvis en anpassning av arbetsgivarnas skyldighet att betala sjuklön för arbetstagare som har passerat den lägre gränsen för ålderspension alternativt en anpassning av arbetsgivaravgifterna, för att utjämna de högre kostnaderna. Ett annat incitament skulle kunna vara att ge arbetsgivaren möjlighet att, under vissa omständigheter och efter konstaterad arbetsförmåga, anpassa sysselsättningsgraden för en enskild arbetstagare inom den aktuella gruppen. I enlighet med pensionsöverenskommelsen har arbetsgruppen inte lämnat några förslag vad gäller arbetsgivaravgifterna.

Konsekvenser för arbetsmarknadens parter

Arbetsgruppen framför att de nya lagreglerna kommer leda till ett behov av anpassning av kollektivavtalen bland annat vad gäller tjänstepension samt en översyn av åldersgränserna för kollektivavtalade ersättningar. De kollektivavtal som idag finns på arbetsmarknaden har utarbetats mellan arbetsmarknadens parter efter det nuvarande pensionssystemet. Med anledning härav bygger tjänstepensionerna främst på dels principen om livsinkomst, dels på avtalade avgifter. Detta innebär att tjänstepensionerna inte bygger på avtalat pensionsutfall med undantag för ITP 2, vilket är ett tjänstepensionssystem som befinner sig i utfasning.

I det fallet LAS-åldern knyts till riktåldern för pension anförs att den förhandlingsfrihet som tillkommer arbetsmarknadens parter kommer att begränsas vad gäller regleringen av tidpunkten för arbetstagares avgångsskyldighet genom kollektivavtal. Denna inskränkning bör tas på allvar. Den svenska modellen tar sin utgångspunkt i att lagstiftaren avhåller sig från att lagstifta i alltför stor utsträckning inom arbetsrättens område. Av denna anledning har vi exempelvis ingen lagstadgad minimilön i Sverige. Lagstiftarens intentioner var att överlämna just denna typ av frågor till de parter som har mest insyn i arbetsmarknaden. För att inte urholka betydelsen av den svenska modellen och arbetsmarknadens parters förhandlingsfrihet bör därför varje höjning av LAS‑åldern ske genom lagstiftningsärende istället för att införa ett anställningsskydd som automatiskt följer den ökade medellivslängden.

IDEA anser att utredningen inte i tillräcklig utsträckning har klarlagt de konsekvenser som kan förväntas uppkomma för arbetsmarknadens parter och vad dessa innebär för den svenska modellen. Med anledning härav önskar IDEA understryka vikten av samråd med arbetsmarknadens parter, särskilt i fråga huruvida LAS-åldern bör knytas till riktåldern.

IDEA har utöver det framförda inga ytterligare synpunkter.

 

Med vänlig hälsning
IDEA – Arbetsgivarförbundet för ideella organisationer

 

 

Mattias Blomberg                                                      Veronica Johansson
tf. Förbundsdirektör, förhandlingschef                Rådgivare, förhandlare
08-632 29 94                                                             08-632 29 95

 

 

IDEA har till arbetsmarknadsdepartementet den 28 januari 2019 lämnat ett svar på remissen Fredsplikt på arbetsplatser där det finns kollektivavtal och vid rättstvister (Ds 2018:40).

Remissförslaget i korthet

Remissen innehåller förslag till förändringar i lagen om medbestämmande  i arbetslivet (MBL). Remissens förslag utgår ifrån en överenskommelse som tecknats mellan LO, TCO, Saco samt Svenskt Näringsliv.

Förslaget innebär att en arbetstagare i vissa fall inte ska få vidta eller delta i en stridsåtgärd mot en arbetsgivare som är bunden av ett kollektivavtal med en annan arbetstagarorganisation. Stridsåtgärd ska endast vara lovlig om åtgärden har till ändamål att uppnå ett kollektivavtal som medför fredsplikt och om arbetstagarorganisationen inför åtgärden har förhandlat med arbetsgivaren om de krav som organisationen ställer.

Det föreslås att det inte heller ska få uppställas andra krav än de som har varit föremål för förhandling. Vidare föreslås att kraven som arbetstagarorganisationen ställer inte ska få avse vilken rättslig verkan ett kollektivavtal mellan parterna kommer att få. Det föreslås också att om en arbetstagarorganisation i samband med kollektivavtalsförhandlingar med en redan kollektivavtalsbunden arbetsgivare begär att få sluta ett avtal om medbestämmanderätt i en viss fråga, ska det inte finnas någon s.k. kvarlevande stridsrätt i den aktuella frågan.

Förslaget påverkar inte rätten att delta i s.k. indrivningsblockader eller sympatiåtgärder. Det medför inte heller någon utökad fredsplikt i förhållande till en arbetsgivare som saknar kollektivavtal för det aktuella arbetet. Inte heller rätten att vidta politiska stridsåtgärder eller internationella sympatiåtgärder påverkas av förslaget.

I promemorian föreslås dessutom ett utvidgat förbud mot stridsåtgärder som har till ändamål att utöva påtryckning i rättstvister. I dag gäller förbudet endast för arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal och vid tvister som har ett samband med kollektivavtalet eller medbestämmandelagen. Förslaget innebär att förbudet även ska gälla för arbetsgivare och arbetstagare som inte är bundna av kollektivavtal och att det ska gälla vid alla individuella tvister om lag eller avtal.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2020.

IDEAs remissvar

Eftersom remissen bygger på ett förslag från arbetsmarknadens parter, är svaret från IDEA kortfattat.

IDEA instämmer därmed i remissens förslag om att rätten att vidta stridsåtgärder ska begränsas i lag i enlighet med parternas förslag.

IDEAs remissvar »